Hur NFC fungerar

NFC är en högfrekvent radioteknik med kort räckvidd. NFCIP-1-standarden anger att NFC har ett kommunikationsavstånd på inom 10 centimeter, en arbetsfrekvens på 13,56 MHz och en överföringshastighet på 106 Kbit/s, 212 Kbit/s eller 424 Kbit/s. NFCIP-1-standarden specificerar överföringshastighet, kodning och avkodningsmetoder, moduleringsscheman och ramformat för RF-gränssnittet för NFC-enheter i detalj. Denna standard definierar också överföringsprotokollet för NFC, inklusive startprotokoll och metoder för datautbyte.
NFC-driftlägen är uppdelade i passivt läge och aktivt läge. I passivt läge kräver den NFC-initierande enheten (även kallad huvudenheten) en strömförsörjningsenhet. Masterenheten använder energin från strömförsörjningsenheten för att tillhandahålla ett radiofrekvensfält och skicka data till NFC-målenheten (även kallad slavenheten). Överföringshastigheten måste vara en av 106 kbps, 212 kbps eller 424 kbps. Slavenheten genererar inte ett radiofrekvensfält, så det är möjligt att använda radiofrekvensfältet som genereras av masterenheten för att omvandla det till elektrisk energi, mata ström till slavenhetens krets, ta emot data som skickas av mastern enhet och använd belastningsmoduleringsteknik för att överföra slavenhetsdata tillbaka till masterenheten med samma hastighet. I detta driftläge genererar slavanordningen inte RF-fält, utan tar passivt emot RF-fälten som genereras av masteranordningen. Därför kallas det passivt läge. I det här läget kan NFC-huvudenheten upptäcka beröringsfria kort eller NFC-målenheter och upprätta en anslutning med dem.
I aktivt läge måste både den initierande enheten och målenheten aktivt generera ett radiofrekvensfält när data skickas till den andra parten, så det kallas aktivt läge. Båda kräver strömförsörjningsenheter för att ge energi för att generera radiofrekvensfältet. Detta kommunikationsläge är standardläget för peer-to-peer-nätverkskommunikation, vilket möjliggör mycket snabba anslutningshastigheter.